En stunds allvar

Jag försöker alltid väcka mig själv till liv lite då och då, att försöka leva i den riktiga verligheten.
Tanken slog mig ikväll när jag och min lika musikgalna dotter valde att titta på en av alla våra musikdvd:er hemma.
Vi har en oändlig uppsjö av musikkonserter hemma som vi tittar på i vår hemmabio. Vi är allätare och ser allt från Pavarotti till Elvis och Bon Jovi. Jag tror vi har det mesta i vår konsertsamling att bjuda på.

Ikväll föll vårt val på Madonnas "Confession Tour" (då fadern i familjen fastnat framför fotboll och inte är så förtjust i Madonna) som hon gjorde 2006, det är den turnen där hon blir korsfäst och sjunger låten "Live to Tell" med en räknare i bakrgrunden som räknar upp under låten. När låten är slut stannar räkneverket på siffran 12 miljoner vilket symboliserar antalet barn som år 2010 blir föräldrarlösa då föräldrarna omkommit i AIDS.

Som vanligt är Madonna mycket underhållande men framförallt provokativ.
Även om hon har sin starka gudstro och är med i den judiska Kabbalah-läran så har hon alltid varit en stark oppinionsbildare som vill vända världen mot dess elände och orättvisor. Under hela showen dyker bilder på svältande barn upp och min dotter som är bara 9 år har svårt att förstå. Vi ser på nyheterna varje morgon men ber henne titta bort när otäcka bilder på döda barn visas i reportage från Syrien och annat.

Hur ska man göra med sina barn? Ett barn på 9 år börjar ändå bli redo för att se hur världen verkligen ser ut, utanför trygga Norrtälje och Sverige. Det är en hårfin gräns på hur mycket man kan berätta för ett barn utan att skrämma dom för mycket. Samtidigt tycker jag att det är nödvändigt, att förklara att medans vi köper den senaste dockan, klänningen eller cd:n, så finns det barn där ute som inte äns får äta så att dom överlever. Jag försökte förklara för min dotter när hon såg bilder på utmärglade barn att så tyvärr är verkligheten, att man inte kan blunda och låtsas som att dom inte finns.

När jag växte upp var det samtidigt den fruktansvärda svälten i Etiopien. Jag minns att jag i mellanstadiet skrev uppsatser om detta, jag gick med i Rädda Barnen och stod utanför Ica i Bergshamra med sparbössor, hemmagjorda pussel, hembakta kakor och diverse saker att sälja. Vi var mycket stolta jag och min vän när vi satte in våra pengar på Rädda Barnens konto för de svältande barnen i Etiopien. Sen dess har jag alltid kännt mig engagerad i att bidra med pengar när jag får ett brev från någon organisation, efter en naturkatastrof eller krig.

Än idag har jag svårt att se bilder på svältande barn utan att brista ut i gråt, jag minns att jag var så oerhört tacksam när jag var liten för att jag var född i Norrtälje i tryggheten och inte i något av alla fattiga länder.
Detta tror jag är viktigt att föra vidare till våra barn, utan att skrämma dom. Hur otroligt bra vi har det, hur otroligt tacksamma vi ska vara för det liv vi lever. Är det verkligen viktigt att ha den där senaste telefonen eller dataspelet? Detta gäller inte bara barnen utan även mig och alla vuxna. Vi borde var lite mer tacksamma över att vi är friska och lever ett bra liv!

Jag är idag världsförälder genom Unicef och min dotter blir lite stolt och förstående när jag förklarar att jag tar lite av våra pengar varje månad och ger till andra barn i världen så att dom kan få mat mediciner och skolundervisning, sånt som vi tycker är självklart och tar för givet.

Om alla hälpte till och offrade bara lite varje månad skulle vi åstadkomma så mycket:
http://unicef.se/

Må så gott!
Helén